dag två i bulans utveckling: den har liksom glidit ner till pannan och jag ser ut som en urtidsmänniska. syns mest i profil att pannan är dubbelt så stor.

dag tre (idag): bulan, eller det som är inuti, har glidit ännu längre ner och har bosatt sig vid näsroten/ögat. ser ut som en levande face warp-bild eller som johanna så vänligt uttryckte det, "någon i star-trek".

försöker ständigt gå runt tillsammans med någon, orkar inte vara både ensam och ful. vi har höstkonsert ikväll och jag ser verkligen fram emot att stå i strålkastarljuset på scenen i aulan. vi har iallafall strykt mitt och marias fiolnummer p.g.a. min broken handled. vill inte ha alla miljoner läxor som jag inte gjort, vill inte ha matteprov imorgon, vill inte ha en star trek-look. blä